Vår historia

En far. En dotter. En standard.

Min far lärde sig arbeta med läder i en liten verkstad i Toscana när han var sexton år. Vid trettio års ålder kunde han skära ett skinn blindfold.

1996 öppnade han **Fiorettis** – ett löfte att tillverka väskor som de gamla mästarna gjorde. Inga genvägar. Inga maskiner. Bara sina händer, sina verktyg och läder från samma florentinska garveri som hans mentor använde för fyrtio år sedan.

Jag växte upp på verkstadsgolvet. Medan andra barn lekte med dockor, lekte jag med läderrester. Pappa lät mig ”hjälpa till” genom att hålla i stycken medan han sydde. Jag trodde jag var oumbärlig. När jag ser tillbaka, bromsade jag honom antagligen.

Men han skyndade aldrig på mig. Han sa aldrig åt mig att gå min väg. Han lät mig bara titta och lära.

När jag var gammal nog, lärde han mig att sy. Det tog tre år innan han sa att mitt arbete var tillräckligt bra för att säljas. Tre år av att han inspekterade varje söm och räckte tillbaka den. ”Igen.”

Nu arbetar jag bredvid honom varje dag. Han skär fortfarande varje stycke läder själv – hans snitt ligger inom en halv millimeter, varje gång. Jag sköter sömmarna. Åtta stygn per centimeter, dubbelnåls sadelsöm. Samma teknik som använts i Toscana i femhundra år.

Ingenting lämnar vår verkstad förrän vi båda är nöjda. Pappa kollar mitt arbete. Sedan kollar jag hans. Vi bråkar ibland. Han vinner oftare än jag vill erkänna.

Folk frågar varför vi inte skalar upp. Anställer fler människor. Gör fler väskor.

Svaret är enkelt: vi kan inte. Inte utan att kompromissa. Varje väska som lämnar här har vårt namn på sig. Vårt rykte. Vårt löfte.

Var och en tar sex till åtta timmar att färdigställa. Vi avvisar sjuttio procent av de skinn vi erbjuds. Vi använder massiv mässingsbeslag, inte förzinkat zink. Vi syr för hand eftersom maskiner inte kan känna när lädret vill ge efter.

Dessa väskor är inte gjorda för att bytas ut. De är gjorda för att behållas. För att mjukna med åren. För att utveckla en patina som berättar historien om ditt liv. För att se bättre ut om tio år än de gör idag.

Det är **Fiorettis** löfte. Det är det enda sätt vi vet hur man arbetar.

— Sofia